JOBBAAAAAH!
Nu kör vi. :)

Jag förstår inte vad som händer.
Jag lever på, tar allt som det kommer.
Käftsmäll efter käftsmäll.
Och inget gör mig längre förvånad.

& varför stod du annars här?
du kunde valt den andra vägen
du läser mig kapitel för kapitel
jag är mindre stolt nu, mer förlägen

Det är inte alltid bra att ha hemligheter.
Synd att jag inte kan berätta för någon.
Då är jag körd.

Det är visst bra. Nu är det det.
Självförtroende obefintligt hela veckan.
Men ibland behövs det bara lite sömn och en sjukt bra dröm.

Basket ikväll?

Vart tog den här dagen vägen? Har gått sjukt fort. Har mest suttit och pillat med bilder från i lördags på jobbet. Jag ska göra både ett bildspel som ska rulla någonstans och ett kollage som ska upp på väggen i matsalen. Gjorde klart bildspelet idag så imorgon ska jag göra kollaget tänkte jag, medans ABSen går. Jag har ju blivit så duktig att jag klarar av ABSen helt själv numera. Har knappt vågat kolla på den under tre års tid. Men det visade sig vara det roligaste man kan göra där på Bogis. Eller det kan jag inte säga, jag har inte provat FIAn än. Är det nästa steg kanske?

Idag har min farmor fyllt 70. Så när jag kom hem från jobbet hoppade jag in i duschen och gjorde mig klar dirr. Sedan for vi den timmes långa bilfärden ner till Stocka. Där bjöds det på både mat och fika. Min faster med familj samt farmors kusin med man var också där. Vid halv åtta tuffade vi hemåt igen. På torsdag är det kalas igen. Halva min släkt råkar fylla år inom loppet av mindre än en månad. Kusin Mattias, farmor, pappa, faster Eva och jag. På torsdag är det pappas tur. Får se om det kanske bjuds på lite tårta eller så. :)

Nu ska jag fotbada mig och kolla på Sex and the City. HA'RE!

Tydligen ska det vara såhär nu.
Allt eller inget.
Jävla katt, kom tillbaka.

Igår hängde jag på BSK hela dagen. Spelade fotboll och mina lagkamrater tyckte jag presterade så bra att jag vann en fisk. En röding, livs levande. Det tyckte jag var snällt. Det var en trevlig dag och jag fick till och med lite träningsvärk på köpet.

Detta har jag helt missat. Ny bok? Tydligen :)
Ges ut oktober/november 09. Snart!

best.

var lite smurf

Peter Forsberg får spel på Börje

20 år gammal fick Peter Forsberg nog.
Han hotade att slå domaren Börje på käften.
Sedan tog han över världen.
Det är klart att där fanns ett samband.

Den sista februari 1994 avgjorde Peter Forsberg OS-finalen i hockey. Han gjorde det på en straff, en fullständigt magisk, obegriplig enhandsstraff, som chockade en hel värld. Var killen helt från vettet? Hur vågade en oerfaren spelare göra så där i ett sådant läge?
Det var ett klassiskt svenskt idrottsögonblick, det insåg alla i samma sekund som pucken gick i mål. Och på köpet blev "Foppa" världsstjärna, frimärke och proffs i NHL. Många triumfer på en och samma gång. Tillräckligt för att få en 20-åring att tappa intresset för SM-slutspelet. Han visste att miljonerna var på väg in på kontot och han hade redan bevisat allt han behövde bevisa i Sverige. Egentligen kunde han ägna den närmaste tiden åt att packa väskorna.
Men istället åkte han hem från OS med en enda sak i huvudet - att avsluta sin tid i moderklubben Modo med ett SM-guld. Till en början såg han ut att lyckas med uppdraget. Foppa var fullständigt lysande i finalserien mot Malmö och i de två första matcherna trasade han sönder Percy Nilssons skrytbygge.
Men i den tredje matchen ökade Malmö trycket mot Forsberg. De började spela fulare. På så sätt fick de Modos store stjärna och därmed hela laget ur balans. Malmö vann först en match, sedan en till och i den avgörande matchen i Malmö, den 14 april, betvingade MIF-kollektivet Peter den store och hans undersåtar med 3-1.
Efter slutsignalen fångade kamerorna Forsberg då han bröt av sin klubba mot låret. Han var vansinnig och ursinnig och förkrossad. Det var knappt att den flygande reportern Albert Svanberg vågade sig fram till matchseriens störste förlorare. Men till slut gjorde han ett försök - i direktsändning.

Svanberg: Vad säger du om matchen?
Forsberg: De gör sina två första perioder i power play och det är inte så underligt, de har ju ungefär femton chanser. Jag måste säga att jag är grymt besviken på Börje. Han är så jävla dålig.
Svanberg: Är du besviken på domaren?
Forsberg: Ja, han är så jävla kass att jag skulle vilja dra på honom en smäll. Det är sant det.
Svanberg: Är det han som avgör matchen?
Forsberg: De gör ju sina mål i power play. Det är det som avgör. Han höjer nivån när de har gjort sina två mål. Då höjer han nivån successivt och då är det svårt att komma in på mål för oss.
Svanberg: Tycker du att det var det bästa laget som vann?
Forsberg: Ja, ja, de var starkare på slutet. De var mycket bra, helst nu i tredje. Men det var svårt att komma in på mål när det var så mycket fasthållningar och sådär.
Svanberg: Din sista match i Sverige. Hur känns det?
Forsberg: Ja, det är synd att det ska bli såhär.

Här känns det som om Svanberg vill avsluta intervjun eftersom det är alldeles uppenbart att Foppa inte har mer att ge framför kameran. Han har redan uttryckt sin frustation i några sällsynt dräpande meningar. Men den nyfikne journalisten vill ändå göra ett sista försök att få Peter på lite bättre humör. Så han beslutar sig för att blicka framåt... men inser snart sitt misstag.

Svanberg: Ishockey-VM... Nu är det klart med Mats Sundin och nu vet du ju också...
Forsberg: Du, det skiter jag i. Nu ska jag bara gå hem och duscha.

Sedan gick Foppa sin väg. Svanberg irrade vidare ut på isen i jakt på några lyckliga vinnare. Men framför TV-apparaterna satt ett helt land och smälte det de just hade bevittnat. Ville han verkligen slå Börje på käften? Det var så brutalt osvenskt. En likande oneliner hade aldrig avfyrats av en idrottsstjärna från vårt land. Vi var ju vana vid att se hur Mats Wilander gav bort matchbollar i stora tennisturneringar eftersom han - till skillnad från domaren - tyckte att bollen "var ute".
Börje Johansson vill knappt kännas vid incidenten i dag:
- Han var besviken och då är det lätt att man skyller på domaren. Sånt händer. Det där är överspelat i dag. Han har dessutom bett om ursäkt.
Du funderade aldrig på att anmäla Foppa för olaga hot?
- Nej, nej. Han bad ju om ursäkt, sa jag.
Johansson tycker uppenbarligen inte att det är speciellt nödvändigt att kasta ljus över händelsen igen. Det är förståeligt. Forsbergs vredesutbrott kom med så mycket pondus att Börjes karriär i princip dog efter den där SM-finalen. Han fortsatte visserligen att döma några år till, men han blev ständigt påmind om hur den magnifike hockeyspelaren tog all heder och ära av honom i direktsänd TV. Men för oss andra är det emellertid en komisk milstolpe. Förutom att det är kul med förbannade människor som inte kan kontrollera sig själva i en offentlig situation, så avslöjade den korta intervjun allt om Peter Forsberg och hans kompromisslösa vinnarskalle som skulle göra honom till världens främste hockeyspelare. Vi fick se en sida hos honom som i vanliga fall inte fångades av kameran, men som naturligtvis fanns där hela tiden, det förstod man. Han var det galna geniet, och precis som alla andra galna genier var han intolerant mot sin omgivning. Foppa framstod som hockeyvärldens Herbert von Karajan (en kolerisk dirigent) till synes på väg mot nervsammanbrott. Sådana människor måste man älska - oavsett vad dom sysslar med.

Bruno Wintzell är full i sin sportbil och experimenterar med milmätaren.

Mannen som gav begreppet "salongsberusad" ett ansikte satte sig i sin bil för att hämta en tjej från krogen. Så upptäckte han att något hade hänt med sin bil. Och fick en mycket, mycket underlig idé.

Bruno satt hemma och chillade. Han var full, men inte så farligt. Klockan var strax efter midnatt och han befann sig i det där sköna tillståndet där man vet att det finns några timmar kvar av kvällen, om man nu är nattuggla, och man kan roa sig med lite vad man vill - kolla på TV, läsa lite eller lyssna på skivor; aktiviteter som förhöjs av en mild berusning.
Lugnet bröts av telefonen. En kvinnlig vän till Bruno var på Café Opera. Kunde kanske Bruno komma och hämta henne? Kunde kanske de hitta på "något roligt" tillsammans?
Bruna, en kvinnokarl av stora mått, tände på idén. Han sa åt tjejen att vänta utanför Caféet, hängde på sig jackan, tog med sig bilnycklarna och dansade ut genom porten. Några minuter senare rullade han i god fart mot Kungsträdgården. Sportbilen svarade hungrigt på hans kommandon och Bruno mådde förträffligt. Han såg bra ut, han var eftertraktad och populär, han var rusig och yster, han hade en enastående bil och nu skulle en liten brunstig dam underhålla honom natten igenom.
Bruno sneglade varsamt mot hastighetsmätaren. Han tänkte inte låta berusningen och livsglädjen ta över fullständigt och föra honom över 50-gränsen. Det skulle se illa ut om han, den kände artisten, åkte dit för fortkörning.
Han noterade att han alltjämt höll sig inom lagens riktmärken, men märkte framförallt något annat som var betydligt intressantare. Milmätaren på hans bil hade nyss passerat ett jämnt tiotusental. Hela den analoga mätaren var full av nollor, vilket Bruno i sitt berusade tillstånd tyckte var enastående. Han bannade att han hade missat den här möjligheten att se historia skrivas - ögonblicket då alla nollorna rullade fram i mätaren. Han stannade bilen på vägen och började fundera på om han inte kunde lösa det här på något sätt. Några hundra meter därifrån stod en kåt tjej och väntade utanför Café Opera, men det hade Bruno inte en tanke på. Det enda som fanns där och då var en brinnande önskan att se milmätaren slå om - det han precis hade missat.
Kanske var vi lite generäsa mot Bruno i textens inledning när vi påstod att inte var "så farligt" full. Sanningen är nog att Bruno var ordentligt tankad. Den här svårförklariga fascinationen för bilens milmätare tyder på det. Samma sak med det som hände härnäst. Bruno fick nämligen för sig att han kunde få milmätaren att snurra bakåt genom att backa bilen (en tankelucka i paritet med förhoppningen om att tjäna pengar på att åka taxi baklänges). På så sätt skulle Bruno kunna få uppleva omslaget till ett nytt tiotusental utan att behöva köra tiotusen mil till.

Så han backade ett tjugotal meter.

Och körde framåt igen.

Och backade.

Och körde framåt igen.

Och backade.

In i en polisbil.

Just det. Precis. Bruno backade så länge och så yvigt fram och tillbaka att någon ringde och tipsade polisen. Bara några minuter senare rullade en bil fram och fick på så sätt närkontakt med Brunos sportbil.
Det är svårt att föreställa sig ett mer surrealistiskt sätt att torska för rattfylla på, men Bruno åkte dit så det sjöng om det. Han lassades in i polisbilen och försökte förklara för de förbryllade poliserna varför han kört fram och tillbaka på trafikerad väg.
- Det var milmätaren... Jag vill se den slå om! Jag ville se alla nollorna!
Poliskonstaplarna lät sig inte imponeras av förklaringen, utan tog in Bruno till en polisstation där de hade för avsikt att ta blodprov på honom. Här började Bruno käfta och bråka. Han vägrade låta poliserna sticka nålar i honom - han hävdade i efterhand att ha varit rädd för att smittas av HIV, men självklart förstod han att hans promillehalt var oacceptabelt. En kvinnlig polis tröttnade snart på Brunos protester. Hon visste att han nyligen lirat huvudrollen i Jesus Christ Superstar och tog elegant fasta på det när hon skrek åt honom:
- Kom igen nu för fan och ge oss ditt blod, Jesus!
Bruna - överrumplad över Jesusskämtet och kanske något smickrad över att kvinnan känt igen honom - lämnade till slut ett blodprov. Han dömdes för rattfylla, men kom undan med böter.
Många år senare fick Bruno frågan (det var faktiskt en av oss som ställde den) om vad han tycker om lagens straff för rattfylla.
- Det är bra med hårda straff, men det är gudomligt att förlåta, svarade han på sitt sedvanligt loja, kryptiska sätt.
Vi hade glädjen att springa in i Bruno Wintzell rätt många gånger i mitten av 90-talet. Vi jobbade båda för Aftonbladet på den tiden och Bruno var mycket Aftonbladetkompatibel. Han hade visserligen lagt Tutti Frutti bakom sig, men han sprang på fester och han omgav sig gärna med vackra kvinnor. Visst verkade han full ganska ofta, men om man valde att förbise det så verkade han leva ett behagligt liv. Han var alltid mycket underhållande och dräpande, alltid med den där släpiga, lite sluddrande aristokratrösten som doftade manschauvinism och gentlemannaskap på en och samma gång.
Bruno gick ur tiden 2002. Det är oklart om han under sin levnad hann se milmätaren slå om på nytt.

Sitter vid matbordet och har börjat äta, kollar ner i tallriken. Robin, min bror som jag ännu inte träffat sedan jag kom hem från Gran Canaria, kommer till bordet och sätter sig på sin vanliga plats mittemot mig. "Vad brun du är unge!" Vad var detta? Vem pratar?! Kollar upp. Jo, det är Robin. När hände detta?! Hur kan en människas röst förändras så mycket på så kort tid? Jag var bara borta en vecka! När jag for var han en gänglig grabb, nu är han en gänglig.. något annat. Med en främlings röst.

Shit. Och han är längre än mig. Jag är kortare än en femtonåring. Jag är en liten plutt. En liten plutt som skrattade så mycket att hon fick sin bror att inte säga något mer under halva middagen. Hehe.

Hemma från Gran Canaria, och det var hur bra som helst.
Idag har jag jobbat, och imorgon är det fredag. Kort och skön vecka. Dessutom har dom gått in på vintertider där på Bogis. En kvarts kortare lunch varje dag, och då slutar vi halv tre istället för kvart i fyra på fredagar. Inte helt dumt. :) Satt hela dagen idag på jobbet och funderade ut massa roliga saker jag skulle göra ikväll. När jag kommit hem, vilat en stund och ätit skulle jag ta tag i dessa roligheter. Ingenting verkade längre lockande, det enda jag ville göra var att städa. Så jag gjorde det. Alla prylar är bortplockade, jag har förvandlat mitt lilla bord-där-jag-lägger-saker-när-jag-inte-vet-vart-annars-jag-ska-lägga-dom till ett ljusbord. Nu är det dödsmysigt här. Sitter i min nybäddade säng, med mina stora oranga kuddar omringad av oranga ljus som luktar gott. En bok och popcorn nu, och jag mår bättre än vad jag gjort på mycket länge.