Jag älskar att läsa böcker skrivna av personer man vet vilka dom är. När dom skriver om sina egna liv. Det är så ytligt innan, Alex Schulman var bara ett namn. Han var bara Alex Schulman. Nu har han blivit Alex Schulman, personen. Människan. På något sätt. Jag vet inte. Just nu vill jag bara krama honom. Boken är i vilket fall asbra och slutet är perfekt. Läs den. Säg till om du vill låna ba!

"Men Allan! Sluta, sluta!"
"Va, sluta!?"
"Du trycker för hårt på tangenterna."
"Men fan också, jag trycker som jag alltid gjort."
"Ja, men det kan du inte göra. Du behöver knappt nudda tangenterna för att den ska uppfatta det."
"Men det är ju ett jävla skit att den går sönder hela tiden."
"Det är klart att den går sönder, du misshandlar ju apparaten."
"Jag misshandlar inte! Jag skriver! Du ska inte lära mig hur man skriver."
"Men Allan, skriver du på den där som du skriver på skrivmaskinen så går den sönder."
"Ja, det är ju själva fan."
"Är det själva fan?"
"Ja, det är själva fan. Den ska väl kunna hålla för att man trycker på den. Det är ju vad tangentbordet är byggt för. Man ska kunna trycka på det. Ett tangentbord ska väl för fan inte gå sönder bara för att man trycker på det."
"Jaha. Ja ja, okej. Slå sönder det då, bara."
"Nej. Okej ... Jag ska trycka mer försiktigt."
"Bra."
"Men det är ju ändå själva fan."