Igårkväll när jag låg i min säng och skulle sova rätade jag på benen. Dom stack utanför sängen. Jag får alltså inte plats i min egen säng, och jag har inte märkt detta innan? Tänkte; "nähä.." och lät det vara så. En stund. Kände ett svagt obehag av att ha fötterna där ute i det fria. Något kunde ju faktiskt komma fram under sängen och peta på mina fötter, eller rent av ta tag i dom. Drog snabbt tillbaka fötterna och intog min normala sovställning och det tog inte lång tid innan jag somnade. Det här trodde jag inte om mig själv. Dels trodde jag inte att jag var så lång som jag onekligen verkar vara. Och jag trodde verkligen inte att jag var en sådan människa som inte kan ha fötterna utanför sängen när jag sover. Det om något trodde jag att jag hade växt ifrån. Jag har lurat mig själv. Dubbelt upp. Jag har ett barndomsminne från när jag och min faster skulle sova middag hemma hos farmor. Hon sov med fötterna utanför sängen. Jag kunde inte fokusera på att försöka vila, utan låg bara och kollade på hennes fötter. Beundrade henne för att hon vågade, det ville jag också göra när jag blev vuxen. Jag är tydligen inte vuxen än. Åtminstone inte SÅ vuxen.