Peter Forsberg får spel på Börje

20 år gammal fick Peter Forsberg nog.
Han hotade att slå domaren Börje på käften.
Sedan tog han över världen.
Det är klart att där fanns ett samband.

Den sista februari 1994 avgjorde Peter Forsberg OS-finalen i hockey. Han gjorde det på en straff, en fullständigt magisk, obegriplig enhandsstraff, som chockade en hel värld. Var killen helt från vettet? Hur vågade en oerfaren spelare göra så där i ett sådant läge?
Det var ett klassiskt svenskt idrottsögonblick, det insåg alla i samma sekund som pucken gick i mål. Och på köpet blev "Foppa" världsstjärna, frimärke och proffs i NHL. Många triumfer på en och samma gång. Tillräckligt för att få en 20-åring att tappa intresset för SM-slutspelet. Han visste att miljonerna var på väg in på kontot och han hade redan bevisat allt han behövde bevisa i Sverige. Egentligen kunde han ägna den närmaste tiden åt att packa väskorna.
Men istället åkte han hem från OS med en enda sak i huvudet - att avsluta sin tid i moderklubben Modo med ett SM-guld. Till en början såg han ut att lyckas med uppdraget. Foppa var fullständigt lysande i finalserien mot Malmö och i de två första matcherna trasade han sönder Percy Nilssons skrytbygge.
Men i den tredje matchen ökade Malmö trycket mot Forsberg. De började spela fulare. På så sätt fick de Modos store stjärna och därmed hela laget ur balans. Malmö vann först en match, sedan en till och i den avgörande matchen i Malmö, den 14 april, betvingade MIF-kollektivet Peter den store och hans undersåtar med 3-1.
Efter slutsignalen fångade kamerorna Forsberg då han bröt av sin klubba mot låret. Han var vansinnig och ursinnig och förkrossad. Det var knappt att den flygande reportern Albert Svanberg vågade sig fram till matchseriens störste förlorare. Men till slut gjorde han ett försök - i direktsändning.

Svanberg: Vad säger du om matchen?
Forsberg: De gör sina två första perioder i power play och det är inte så underligt, de har ju ungefär femton chanser. Jag måste säga att jag är grymt besviken på Börje. Han är så jävla dålig.
Svanberg: Är du besviken på domaren?
Forsberg: Ja, han är så jävla kass att jag skulle vilja dra på honom en smäll. Det är sant det.
Svanberg: Är det han som avgör matchen?
Forsberg: De gör ju sina mål i power play. Det är det som avgör. Han höjer nivån när de har gjort sina två mål. Då höjer han nivån successivt och då är det svårt att komma in på mål för oss.
Svanberg: Tycker du att det var det bästa laget som vann?
Forsberg: Ja, ja, de var starkare på slutet. De var mycket bra, helst nu i tredje. Men det var svårt att komma in på mål när det var så mycket fasthållningar och sådär.
Svanberg: Din sista match i Sverige. Hur känns det?
Forsberg: Ja, det är synd att det ska bli såhär.

Här känns det som om Svanberg vill avsluta intervjun eftersom det är alldeles uppenbart att Foppa inte har mer att ge framför kameran. Han har redan uttryckt sin frustation i några sällsynt dräpande meningar. Men den nyfikne journalisten vill ändå göra ett sista försök att få Peter på lite bättre humör. Så han beslutar sig för att blicka framåt... men inser snart sitt misstag.

Svanberg: Ishockey-VM... Nu är det klart med Mats Sundin och nu vet du ju också...
Forsberg: Du, det skiter jag i. Nu ska jag bara gå hem och duscha.

Sedan gick Foppa sin väg. Svanberg irrade vidare ut på isen i jakt på några lyckliga vinnare. Men framför TV-apparaterna satt ett helt land och smälte det de just hade bevittnat. Ville han verkligen slå Börje på käften? Det var så brutalt osvenskt. En likande oneliner hade aldrig avfyrats av en idrottsstjärna från vårt land. Vi var ju vana vid att se hur Mats Wilander gav bort matchbollar i stora tennisturneringar eftersom han - till skillnad från domaren - tyckte att bollen "var ute".
Börje Johansson vill knappt kännas vid incidenten i dag:
- Han var besviken och då är det lätt att man skyller på domaren. Sånt händer. Det där är överspelat i dag. Han har dessutom bett om ursäkt.
Du funderade aldrig på att anmäla Foppa för olaga hot?
- Nej, nej. Han bad ju om ursäkt, sa jag.
Johansson tycker uppenbarligen inte att det är speciellt nödvändigt att kasta ljus över händelsen igen. Det är förståeligt. Forsbergs vredesutbrott kom med så mycket pondus att Börjes karriär i princip dog efter den där SM-finalen. Han fortsatte visserligen att döma några år till, men han blev ständigt påmind om hur den magnifike hockeyspelaren tog all heder och ära av honom i direktsänd TV. Men för oss andra är det emellertid en komisk milstolpe. Förutom att det är kul med förbannade människor som inte kan kontrollera sig själva i en offentlig situation, så avslöjade den korta intervjun allt om Peter Forsberg och hans kompromisslösa vinnarskalle som skulle göra honom till världens främste hockeyspelare. Vi fick se en sida hos honom som i vanliga fall inte fångades av kameran, men som naturligtvis fanns där hela tiden, det förstod man. Han var det galna geniet, och precis som alla andra galna genier var han intolerant mot sin omgivning. Foppa framstod som hockeyvärldens Herbert von Karajan (en kolerisk dirigent) till synes på väg mot nervsammanbrott. Sådana människor måste man älska - oavsett vad dom sysslar med.