# 57
2009-09-13 @ 18:01:26
Bruno Wintzell är full i sin sportbil och experimenterar med milmätaren.
Mannen som gav begreppet "salongsberusad" ett ansikte satte sig i sin bil för att hämta en tjej från krogen. Så upptäckte han att något hade hänt med sin bil. Och fick en mycket, mycket underlig idé.
Bruno satt hemma och chillade. Han var full, men inte så farligt. Klockan var strax efter midnatt och han befann sig i det där sköna tillståndet där man vet att det finns några timmar kvar av kvällen, om man nu är nattuggla, och man kan roa sig med lite vad man vill - kolla på TV, läsa lite eller lyssna på skivor; aktiviteter som förhöjs av en mild berusning.
Lugnet bröts av telefonen. En kvinnlig vän till Bruno var på Café Opera. Kunde kanske Bruno komma och hämta henne? Kunde kanske de hitta på "något roligt" tillsammans?
Bruna, en kvinnokarl av stora mått, tände på idén. Han sa åt tjejen att vänta utanför Caféet, hängde på sig jackan, tog med sig bilnycklarna och dansade ut genom porten. Några minuter senare rullade han i god fart mot Kungsträdgården. Sportbilen svarade hungrigt på hans kommandon och Bruno mådde förträffligt. Han såg bra ut, han var eftertraktad och populär, han var rusig och yster, han hade en enastående bil och nu skulle en liten brunstig dam underhålla honom natten igenom.
Bruno sneglade varsamt mot hastighetsmätaren. Han tänkte inte låta berusningen och livsglädjen ta över fullständigt och föra honom över 50-gränsen. Det skulle se illa ut om han, den kände artisten, åkte dit för fortkörning.
Han noterade att han alltjämt höll sig inom lagens riktmärken, men märkte framförallt något annat som var betydligt intressantare. Milmätaren på hans bil hade nyss passerat ett jämnt tiotusental. Hela den analoga mätaren var full av nollor, vilket Bruno i sitt berusade tillstånd tyckte var enastående. Han bannade att han hade missat den här möjligheten att se historia skrivas - ögonblicket då alla nollorna rullade fram i mätaren. Han stannade bilen på vägen och började fundera på om han inte kunde lösa det här på något sätt. Några hundra meter därifrån stod en kåt tjej och väntade utanför Café Opera, men det hade Bruno inte en tanke på. Det enda som fanns där och då var en brinnande önskan att se milmätaren slå om - det han precis hade missat.
Kanske var vi lite generäsa mot Bruno i textens inledning när vi påstod att inte var "så farligt" full. Sanningen är nog att Bruno var ordentligt tankad. Den här svårförklariga fascinationen för bilens milmätare tyder på det. Samma sak med det som hände härnäst. Bruno fick nämligen för sig att han kunde få milmätaren att snurra bakåt genom att backa bilen (en tankelucka i paritet med förhoppningen om att tjäna pengar på att åka taxi baklänges). På så sätt skulle Bruno kunna få uppleva omslaget till ett nytt tiotusental utan att behöva köra tiotusen mil till.
Så han backade ett tjugotal meter.
Och körde framåt igen.
Och backade.
Och körde framåt igen.
Och backade.
In i en polisbil.
Just det. Precis. Bruno backade så länge och så yvigt fram och tillbaka att någon ringde och tipsade polisen. Bara några minuter senare rullade en bil fram och fick på så sätt närkontakt med Brunos sportbil.
Det är svårt att föreställa sig ett mer surrealistiskt sätt att torska för rattfylla på, men Bruno åkte dit så det sjöng om det. Han lassades in i polisbilen och försökte förklara för de förbryllade poliserna varför han kört fram och tillbaka på trafikerad väg.
- Det var milmätaren... Jag vill se den slå om! Jag ville se alla nollorna!
Poliskonstaplarna lät sig inte imponeras av förklaringen, utan tog in Bruno till en polisstation där de hade för avsikt att ta blodprov på honom. Här började Bruno käfta och bråka. Han vägrade låta poliserna sticka nålar i honom - han hävdade i efterhand att ha varit rädd för att smittas av HIV, men självklart förstod han att hans promillehalt var oacceptabelt. En kvinnlig polis tröttnade snart på Brunos protester. Hon visste att han nyligen lirat huvudrollen i Jesus Christ Superstar och tog elegant fasta på det när hon skrek åt honom:
- Kom igen nu för fan och ge oss ditt blod, Jesus!
Bruna - överrumplad över Jesusskämtet och kanske något smickrad över att kvinnan känt igen honom - lämnade till slut ett blodprov. Han dömdes för rattfylla, men kom undan med böter.
Många år senare fick Bruno frågan (det var faktiskt en av oss som ställde den) om vad han tycker om lagens straff för rattfylla.
- Det är bra med hårda straff, men det är gudomligt att förlåta, svarade han på sitt sedvanligt loja, kryptiska sätt.
Vi hade glädjen att springa in i Bruno Wintzell rätt många gånger i mitten av 90-talet. Vi jobbade båda för Aftonbladet på den tiden och Bruno var mycket Aftonbladetkompatibel. Han hade visserligen lagt Tutti Frutti bakom sig, men han sprang på fester och han omgav sig gärna med vackra kvinnor. Visst verkade han full ganska ofta, men om man valde att förbise det så verkade han leva ett behagligt liv. Han var alltid mycket underhållande och dräpande, alltid med den där släpiga, lite sluddrande aristokratrösten som doftade manschauvinism och gentlemannaskap på en och samma gång.
Bruno gick ur tiden 2002. Det är oklart om han under sin levnad hann se milmätaren slå om på nytt.
Mannen som gav begreppet "salongsberusad" ett ansikte satte sig i sin bil för att hämta en tjej från krogen. Så upptäckte han att något hade hänt med sin bil. Och fick en mycket, mycket underlig idé.
Bruno satt hemma och chillade. Han var full, men inte så farligt. Klockan var strax efter midnatt och han befann sig i det där sköna tillståndet där man vet att det finns några timmar kvar av kvällen, om man nu är nattuggla, och man kan roa sig med lite vad man vill - kolla på TV, läsa lite eller lyssna på skivor; aktiviteter som förhöjs av en mild berusning.
Lugnet bröts av telefonen. En kvinnlig vän till Bruno var på Café Opera. Kunde kanske Bruno komma och hämta henne? Kunde kanske de hitta på "något roligt" tillsammans?
Bruna, en kvinnokarl av stora mått, tände på idén. Han sa åt tjejen att vänta utanför Caféet, hängde på sig jackan, tog med sig bilnycklarna och dansade ut genom porten. Några minuter senare rullade han i god fart mot Kungsträdgården. Sportbilen svarade hungrigt på hans kommandon och Bruno mådde förträffligt. Han såg bra ut, han var eftertraktad och populär, han var rusig och yster, han hade en enastående bil och nu skulle en liten brunstig dam underhålla honom natten igenom.
Bruno sneglade varsamt mot hastighetsmätaren. Han tänkte inte låta berusningen och livsglädjen ta över fullständigt och föra honom över 50-gränsen. Det skulle se illa ut om han, den kände artisten, åkte dit för fortkörning.
Han noterade att han alltjämt höll sig inom lagens riktmärken, men märkte framförallt något annat som var betydligt intressantare. Milmätaren på hans bil hade nyss passerat ett jämnt tiotusental. Hela den analoga mätaren var full av nollor, vilket Bruno i sitt berusade tillstånd tyckte var enastående. Han bannade att han hade missat den här möjligheten att se historia skrivas - ögonblicket då alla nollorna rullade fram i mätaren. Han stannade bilen på vägen och började fundera på om han inte kunde lösa det här på något sätt. Några hundra meter därifrån stod en kåt tjej och väntade utanför Café Opera, men det hade Bruno inte en tanke på. Det enda som fanns där och då var en brinnande önskan att se milmätaren slå om - det han precis hade missat.
Kanske var vi lite generäsa mot Bruno i textens inledning när vi påstod att inte var "så farligt" full. Sanningen är nog att Bruno var ordentligt tankad. Den här svårförklariga fascinationen för bilens milmätare tyder på det. Samma sak med det som hände härnäst. Bruno fick nämligen för sig att han kunde få milmätaren att snurra bakåt genom att backa bilen (en tankelucka i paritet med förhoppningen om att tjäna pengar på att åka taxi baklänges). På så sätt skulle Bruno kunna få uppleva omslaget till ett nytt tiotusental utan att behöva köra tiotusen mil till.
Så han backade ett tjugotal meter.
Och körde framåt igen.
Och backade.
Och körde framåt igen.
Och backade.
In i en polisbil.
Just det. Precis. Bruno backade så länge och så yvigt fram och tillbaka att någon ringde och tipsade polisen. Bara några minuter senare rullade en bil fram och fick på så sätt närkontakt med Brunos sportbil.
Det är svårt att föreställa sig ett mer surrealistiskt sätt att torska för rattfylla på, men Bruno åkte dit så det sjöng om det. Han lassades in i polisbilen och försökte förklara för de förbryllade poliserna varför han kört fram och tillbaka på trafikerad väg.
- Det var milmätaren... Jag vill se den slå om! Jag ville se alla nollorna!
Poliskonstaplarna lät sig inte imponeras av förklaringen, utan tog in Bruno till en polisstation där de hade för avsikt att ta blodprov på honom. Här började Bruno käfta och bråka. Han vägrade låta poliserna sticka nålar i honom - han hävdade i efterhand att ha varit rädd för att smittas av HIV, men självklart förstod han att hans promillehalt var oacceptabelt. En kvinnlig polis tröttnade snart på Brunos protester. Hon visste att han nyligen lirat huvudrollen i Jesus Christ Superstar och tog elegant fasta på det när hon skrek åt honom:
- Kom igen nu för fan och ge oss ditt blod, Jesus!
Bruna - överrumplad över Jesusskämtet och kanske något smickrad över att kvinnan känt igen honom - lämnade till slut ett blodprov. Han dömdes för rattfylla, men kom undan med böter.
Många år senare fick Bruno frågan (det var faktiskt en av oss som ställde den) om vad han tycker om lagens straff för rattfylla.
- Det är bra med hårda straff, men det är gudomligt att förlåta, svarade han på sitt sedvanligt loja, kryptiska sätt.
Vi hade glädjen att springa in i Bruno Wintzell rätt många gånger i mitten av 90-talet. Vi jobbade båda för Aftonbladet på den tiden och Bruno var mycket Aftonbladetkompatibel. Han hade visserligen lagt Tutti Frutti bakom sig, men han sprang på fester och han omgav sig gärna med vackra kvinnor. Visst verkade han full ganska ofta, men om man valde att förbise det så verkade han leva ett behagligt liv. Han var alltid mycket underhållande och dräpande, alltid med den där släpiga, lite sluddrande aristokratrösten som doftade manschauvinism och gentlemannaskap på en och samma gång.
Bruno gick ur tiden 2002. Det är oklart om han under sin levnad hann se milmätaren slå om på nytt.
Kommentarer
Trackback