Ett, två, tre.. och så fyra.

Jag byggde upp hur mycket som helst, jag skulle ha klarat det.
Men allt rasade ihop, jag rasade ihop.
Det var din idé, men du sabbade allt.
Jag tycker det är synd, tyvärr gör inte du det.
Hur kan något vara så psykiskt jobbigt att det gör ont i hela kroppen?

Låt mig fara. Nu. Klarar inte två veckor.
Låt mig försvinna härifrån i en evighet.
Varför är vi bara borta i en månad?

dina ögon var ett fritt fall varje gång
tack
ta hand om dig

nu skulle jag inte säga nej
till en fribiljett mot himlen
är du ute nånstans
inatt så drömde jag om dig
och det väckte gamla minnen
jag fick aldrig någon chans

du viskade något i allt jag tog mig för
du värkte som en borr i mina snedsteg
allt i mig var fult och ingenting
jag hade mätte sig med ditt

jag vill bara visa dig något bra
jag kanske har något som du beundrar
jag drömde att du lyssnade
att du hörde något i mig som du förstod

nu skulle jag inte säga nej
till en fribiljett mot himlen
är du ute nånstans
inatt så drömde jag om dig
och det väckte gamla minnen
jag fick aldrig någon chans

jag hoppas det ser ut som att jag vet
fast jag har faktiskt ingen aning
och du viker mina knän
jag svarar på ett språk jag inte kan
och kommer undan med en varning
och du är alltid suverän