Inatt drömde jag samma jävla skitdröm hela natten. Vaknade en gång av att jag grät. Har ingen uppfattning alls om hur länge jag låg vaken innan jag kunde somna om, jag var fortfarande kvar i drömmen och allt var läskigt verkligt. Till slut somnade jag ändå om. Rakt in i samma dröm. Rakt in i den värsta fight jag någonsin upplevt. Hela mitt liv rasade samman och allt och alla jag trodde på bara försvann. Jag gick som en zoombie mot en säng i någons lägenhet och la mig ner, kollade upp i taket och kände mig helt tom. Vaknar, kollar upp i taket och känner mig precis lika tom som jag gjorde i drömmen. Jag önskar att jag kunde glömma drömmarna när jag vaknar, men dom etsar sig fast, en lång tid. Påverkar mig. Får mig att inse saker. Stora saker. Problemet är att jag inte vet om jag kan lita på mig själv i sådana lägen. En gång drömde jag att Joakim Kjellbom var The love of my life, och han fortsatte vara det hela dagen efter. Är det samma grej nu? Att en dröm får mig att känna känslor som jag egentligen inte står för? Att den får mig att vara en person som jag egentligen inte är?

Det är för sent nu och jag svamlar. Borde sova men jag vill inte. Tur att P är med.